fortsättning
Operationen; del två av sjukhusvistelsen.
Tisdagen började med att jag fick komma upp till avdelning 36 strax innan lunch. Vad svårt det är att komma ihåg allt nu såhär en vecka efter, men iaf så kommer jag ihåg att alla slangar skulle ur kroppen. Det alldra värsta var när dom ksulle dra upp slangen som jag hade från näsan ner i magen och som var till för att sunga bort blod som kom ner i magen. Från näsan till magsäcken är nästan en meter, och när dom drog i den så kändes det som om dom drog upp hela magen tillsammans med slangen. usch. Sjuksköterskan hade utlovoat att det skulle bli lättare att andas när slangarna var borta, men jag kände knappt någon skillnad. började dricka lite vatten och det gick över förväntan.
Behövde gå på toaletten, tvätta av mig och så vidare så jag gick på toaletten för första gången och såg mig i spegeln. Var väldigt förberedd på hur jag skulle se ut så jag fick inte så stor chock. Sa hej till min spegelbild och försökte tvätta bort det ingrodda blodet i hårfästet och kring munnen ( ej lyckat resultat, fick snare duscha 4ggr hemma sen för att det skulle försvinna).
By The Way - tack för alla fina sms, fick inte ha någon mobil när jag låg på uppvaket, men det var fantastisk roligt att läsa alla sms sen när jag kom upp på avdelningen.
Vid två kom mamma in och jag var så glad att se henne. Hon babblade på och efter någon timme kom mina systrar + systerdotter. Trodde inte jag skulle orka med något besök eftersom jag var väldigt trött efter narkosen, så jag hade tackat nej till besök, men helt plötsligt runt 4 snåret så döck Sarah, Amanda och tove in på rummet. blev jätteglad! trodde det skulle kännas jätte jobbigt förmig att dom skulle se mig när jag var sådär sliten och svullen, men jag blev bara glad. Ännu bättre när dom hade typ världen finaste present med sig. Mina besökare blev nog lite skärrade av att se mig sådär svullen och dan, men det kändes fint att dom kom in för min skull ändå.
Vid 5 åkte mina systrar och vännerna hem, och mamma väntade tills klockan 6 då pappa kom in. plötsligt kände jagmig som ett barn, men när mamma skulle gå så blev jag jätte ledsen. Känndes lite bortskämt mot pappa som satt med mig ända fram till 7 men jag ville hellre att mamma skulle vara där. Detvar verkligen jätte jobbigt när alla åkte, kände mig ensam när jag låg där på sjukhuset. Drack lite saft soppa och försökte läsa, men egentligen väntade jag bara på att natten skulle vara över.
Sen började den hemskaste natten på länge. Usch det var det värsta jag vartmed om tror jag, verkligen allting var fel. Jag kunde inte sova, hur mkt jag än försökte. Kände mig ensam och isolerad från verkligeheten, och jag ville bara sova men jag kunde hitta ett bra sätt att ligga på. på rygg kan jag inte sova och om jag la mig på sidan kunde jag inte sova på käken. klockan tickade extremt sakta vid det här laget. fösökte tänka att det bara var en natt, men det kändes som världen längsta natt. Hade en äcklig sjuklig smak i munnen, och samtidigt var jag torr enda ner i halsen, näsan var helt igentäppt och jag fick inte snyta mig. jag hade som en slempropp i bröstet som gjorde att jag knappt kunde andas. allt var bara fel och tror att när klockan blev 2 någonting så insåg jag att jag inte skulle kunna sova. fick någon sort panikattack när jag insåg att jag inte kunde röra munnen och fick för mig att jag inte kunde andas, och jag kände mig ännu mer ensam och började gråta och hyperventilera. tog ett bra tag att lugna ner sig, sjuksköterkorna var iaf väldigt snälla (fast då var dom dumma i huvudet som tyckte att jag skulle ta nässpray när jag inte kunde andas. ) Vid just den här tidpunken kändes fem veckor med fixarade käkar en evighet, och om jag skulle kunnat så skulle jag ha gett upp. men det var ju lite sent att ändra sig.
Men tillslut kom endå morgonen. Dom lovade att jag kankse skulle få komma hem då, alltså onsdagen och jag hoppades verklgien att jag skulle få det, ville inte vara kvar en minut till på det där hemska stället! kl 11 fick jag åka ner till käkcentrum och träffa carina, min kirurg. hon spolade rent och sa att jag fick åka hem. blev så glad. ringde pappa direkt och en timme senare fick jag lämna sös. tack gode gud.
Det var så skönt att komma hem, fortfarande var det jobbigt och så, men jag var iallafall hemma!
Fortsätter skriva mer sen, om återbesöken och illamående och om mina älskade soppor!
Tisdagen började med att jag fick komma upp till avdelning 36 strax innan lunch. Vad svårt det är att komma ihåg allt nu såhär en vecka efter, men iaf så kommer jag ihåg att alla slangar skulle ur kroppen. Det alldra värsta var när dom ksulle dra upp slangen som jag hade från näsan ner i magen och som var till för att sunga bort blod som kom ner i magen. Från näsan till magsäcken är nästan en meter, och när dom drog i den så kändes det som om dom drog upp hela magen tillsammans med slangen. usch. Sjuksköterskan hade utlovoat att det skulle bli lättare att andas när slangarna var borta, men jag kände knappt någon skillnad. började dricka lite vatten och det gick över förväntan.
Behövde gå på toaletten, tvätta av mig och så vidare så jag gick på toaletten för första gången och såg mig i spegeln. Var väldigt förberedd på hur jag skulle se ut så jag fick inte så stor chock. Sa hej till min spegelbild och försökte tvätta bort det ingrodda blodet i hårfästet och kring munnen ( ej lyckat resultat, fick snare duscha 4ggr hemma sen för att det skulle försvinna).
By The Way - tack för alla fina sms, fick inte ha någon mobil när jag låg på uppvaket, men det var fantastisk roligt att läsa alla sms sen när jag kom upp på avdelningen.
Vid två kom mamma in och jag var så glad att se henne. Hon babblade på och efter någon timme kom mina systrar + systerdotter. Trodde inte jag skulle orka med något besök eftersom jag var väldigt trött efter narkosen, så jag hade tackat nej till besök, men helt plötsligt runt 4 snåret så döck Sarah, Amanda och tove in på rummet. blev jätteglad! trodde det skulle kännas jätte jobbigt förmig att dom skulle se mig när jag var sådär sliten och svullen, men jag blev bara glad. Ännu bättre när dom hade typ världen finaste present med sig. Mina besökare blev nog lite skärrade av att se mig sådär svullen och dan, men det kändes fint att dom kom in för min skull ändå.
Vid 5 åkte mina systrar och vännerna hem, och mamma väntade tills klockan 6 då pappa kom in. plötsligt kände jagmig som ett barn, men när mamma skulle gå så blev jag jätte ledsen. Känndes lite bortskämt mot pappa som satt med mig ända fram till 7 men jag ville hellre att mamma skulle vara där. Detvar verkligen jätte jobbigt när alla åkte, kände mig ensam när jag låg där på sjukhuset. Drack lite saft soppa och försökte läsa, men egentligen väntade jag bara på att natten skulle vara över.
Sen började den hemskaste natten på länge. Usch det var det värsta jag vartmed om tror jag, verkligen allting var fel. Jag kunde inte sova, hur mkt jag än försökte. Kände mig ensam och isolerad från verkligeheten, och jag ville bara sova men jag kunde hitta ett bra sätt att ligga på. på rygg kan jag inte sova och om jag la mig på sidan kunde jag inte sova på käken. klockan tickade extremt sakta vid det här laget. fösökte tänka att det bara var en natt, men det kändes som världen längsta natt. Hade en äcklig sjuklig smak i munnen, och samtidigt var jag torr enda ner i halsen, näsan var helt igentäppt och jag fick inte snyta mig. jag hade som en slempropp i bröstet som gjorde att jag knappt kunde andas. allt var bara fel och tror att när klockan blev 2 någonting så insåg jag att jag inte skulle kunna sova. fick någon sort panikattack när jag insåg att jag inte kunde röra munnen och fick för mig att jag inte kunde andas, och jag kände mig ännu mer ensam och började gråta och hyperventilera. tog ett bra tag att lugna ner sig, sjuksköterkorna var iaf väldigt snälla (fast då var dom dumma i huvudet som tyckte att jag skulle ta nässpray när jag inte kunde andas. ) Vid just den här tidpunken kändes fem veckor med fixarade käkar en evighet, och om jag skulle kunnat så skulle jag ha gett upp. men det var ju lite sent att ändra sig.
Men tillslut kom endå morgonen. Dom lovade att jag kankse skulle få komma hem då, alltså onsdagen och jag hoppades verklgien att jag skulle få det, ville inte vara kvar en minut till på det där hemska stället! kl 11 fick jag åka ner till käkcentrum och träffa carina, min kirurg. hon spolade rent och sa att jag fick åka hem. blev så glad. ringde pappa direkt och en timme senare fick jag lämna sös. tack gode gud.
Det var så skönt att komma hem, fortfarande var det jobbigt och så, men jag var iallafall hemma!
Fortsätter skriva mer sen, om återbesöken och illamående och om mina älskade soppor!
Kommentarer
Trackback
