fortsättning
Operationen; del två av sjukhusvistelsen.
Tisdagen började med att jag fick komma upp till avdelning 36 strax innan lunch. Vad svårt det är att komma ihåg allt nu såhär en vecka efter, men iaf så kommer jag ihåg att alla slangar skulle ur kroppen. Det alldra värsta var när dom ksulle dra upp slangen som jag hade från näsan ner i magen och som var till för att sunga bort blod som kom ner i magen. Från näsan till magsäcken är nästan en meter, och när dom drog i den så kändes det som om dom drog upp hela magen tillsammans med slangen. usch. Sjuksköterskan hade utlovoat att det skulle bli lättare att andas när slangarna var borta, men jag kände knappt någon skillnad. började dricka lite vatten och det gick över förväntan.
Behövde gå på toaletten, tvätta av mig och så vidare så jag gick på toaletten för första gången och såg mig i spegeln. Var väldigt förberedd på hur jag skulle se ut så jag fick inte så stor chock. Sa hej till min spegelbild och försökte tvätta bort det ingrodda blodet i hårfästet och kring munnen ( ej lyckat resultat, fick snare duscha 4ggr hemma sen för att det skulle försvinna).
By The Way - tack för alla fina sms, fick inte ha någon mobil när jag låg på uppvaket, men det var fantastisk roligt att läsa alla sms sen när jag kom upp på avdelningen.
Vid två kom mamma in och jag var så glad att se henne. Hon babblade på och efter någon timme kom mina systrar + systerdotter. Trodde inte jag skulle orka med något besök eftersom jag var väldigt trött efter narkosen, så jag hade tackat nej till besök, men helt plötsligt runt 4 snåret så döck Sarah, Amanda och tove in på rummet. blev jätteglad! trodde det skulle kännas jätte jobbigt förmig att dom skulle se mig när jag var sådär sliten och svullen, men jag blev bara glad. Ännu bättre när dom hade typ världen finaste present med sig. Mina besökare blev nog lite skärrade av att se mig sådär svullen och dan, men det kändes fint att dom kom in för min skull ändå.
Vid 5 åkte mina systrar och vännerna hem, och mamma väntade tills klockan 6 då pappa kom in. plötsligt kände jagmig som ett barn, men när mamma skulle gå så blev jag jätte ledsen. Känndes lite bortskämt mot pappa som satt med mig ända fram till 7 men jag ville hellre att mamma skulle vara där. Detvar verkligen jätte jobbigt när alla åkte, kände mig ensam när jag låg där på sjukhuset. Drack lite saft soppa och försökte läsa, men egentligen väntade jag bara på att natten skulle vara över.
Sen började den hemskaste natten på länge. Usch det var det värsta jag vartmed om tror jag, verkligen allting var fel. Jag kunde inte sova, hur mkt jag än försökte. Kände mig ensam och isolerad från verkligeheten, och jag ville bara sova men jag kunde hitta ett bra sätt att ligga på. på rygg kan jag inte sova och om jag la mig på sidan kunde jag inte sova på käken. klockan tickade extremt sakta vid det här laget. fösökte tänka att det bara var en natt, men det kändes som världen längsta natt. Hade en äcklig sjuklig smak i munnen, och samtidigt var jag torr enda ner i halsen, näsan var helt igentäppt och jag fick inte snyta mig. jag hade som en slempropp i bröstet som gjorde att jag knappt kunde andas. allt var bara fel och tror att när klockan blev 2 någonting så insåg jag att jag inte skulle kunna sova. fick någon sort panikattack när jag insåg att jag inte kunde röra munnen och fick för mig att jag inte kunde andas, och jag kände mig ännu mer ensam och började gråta och hyperventilera. tog ett bra tag att lugna ner sig, sjuksköterkorna var iaf väldigt snälla (fast då var dom dumma i huvudet som tyckte att jag skulle ta nässpray när jag inte kunde andas. ) Vid just den här tidpunken kändes fem veckor med fixarade käkar en evighet, och om jag skulle kunnat så skulle jag ha gett upp. men det var ju lite sent att ändra sig.
Men tillslut kom endå morgonen. Dom lovade att jag kankse skulle få komma hem då, alltså onsdagen och jag hoppades verklgien att jag skulle få det, ville inte vara kvar en minut till på det där hemska stället! kl 11 fick jag åka ner till käkcentrum och träffa carina, min kirurg. hon spolade rent och sa att jag fick åka hem. blev så glad. ringde pappa direkt och en timme senare fick jag lämna sös. tack gode gud.
Det var så skönt att komma hem, fortfarande var det jobbigt och så, men jag var iallafall hemma!
Fortsätter skriva mer sen, om återbesöken och illamående och om mina älskade soppor!
Tisdagen började med att jag fick komma upp till avdelning 36 strax innan lunch. Vad svårt det är att komma ihåg allt nu såhär en vecka efter, men iaf så kommer jag ihåg att alla slangar skulle ur kroppen. Det alldra värsta var när dom ksulle dra upp slangen som jag hade från näsan ner i magen och som var till för att sunga bort blod som kom ner i magen. Från näsan till magsäcken är nästan en meter, och när dom drog i den så kändes det som om dom drog upp hela magen tillsammans med slangen. usch. Sjuksköterskan hade utlovoat att det skulle bli lättare att andas när slangarna var borta, men jag kände knappt någon skillnad. började dricka lite vatten och det gick över förväntan.
Behövde gå på toaletten, tvätta av mig och så vidare så jag gick på toaletten för första gången och såg mig i spegeln. Var väldigt förberedd på hur jag skulle se ut så jag fick inte så stor chock. Sa hej till min spegelbild och försökte tvätta bort det ingrodda blodet i hårfästet och kring munnen ( ej lyckat resultat, fick snare duscha 4ggr hemma sen för att det skulle försvinna).
By The Way - tack för alla fina sms, fick inte ha någon mobil när jag låg på uppvaket, men det var fantastisk roligt att läsa alla sms sen när jag kom upp på avdelningen.
Vid två kom mamma in och jag var så glad att se henne. Hon babblade på och efter någon timme kom mina systrar + systerdotter. Trodde inte jag skulle orka med något besök eftersom jag var väldigt trött efter narkosen, så jag hade tackat nej till besök, men helt plötsligt runt 4 snåret så döck Sarah, Amanda och tove in på rummet. blev jätteglad! trodde det skulle kännas jätte jobbigt förmig att dom skulle se mig när jag var sådär sliten och svullen, men jag blev bara glad. Ännu bättre när dom hade typ världen finaste present med sig. Mina besökare blev nog lite skärrade av att se mig sådär svullen och dan, men det kändes fint att dom kom in för min skull ändå.
Vid 5 åkte mina systrar och vännerna hem, och mamma väntade tills klockan 6 då pappa kom in. plötsligt kände jagmig som ett barn, men när mamma skulle gå så blev jag jätte ledsen. Känndes lite bortskämt mot pappa som satt med mig ända fram till 7 men jag ville hellre att mamma skulle vara där. Detvar verkligen jätte jobbigt när alla åkte, kände mig ensam när jag låg där på sjukhuset. Drack lite saft soppa och försökte läsa, men egentligen väntade jag bara på att natten skulle vara över.
Sen började den hemskaste natten på länge. Usch det var det värsta jag vartmed om tror jag, verkligen allting var fel. Jag kunde inte sova, hur mkt jag än försökte. Kände mig ensam och isolerad från verkligeheten, och jag ville bara sova men jag kunde hitta ett bra sätt att ligga på. på rygg kan jag inte sova och om jag la mig på sidan kunde jag inte sova på käken. klockan tickade extremt sakta vid det här laget. fösökte tänka att det bara var en natt, men det kändes som världen längsta natt. Hade en äcklig sjuklig smak i munnen, och samtidigt var jag torr enda ner i halsen, näsan var helt igentäppt och jag fick inte snyta mig. jag hade som en slempropp i bröstet som gjorde att jag knappt kunde andas. allt var bara fel och tror att när klockan blev 2 någonting så insåg jag att jag inte skulle kunna sova. fick någon sort panikattack när jag insåg att jag inte kunde röra munnen och fick för mig att jag inte kunde andas, och jag kände mig ännu mer ensam och började gråta och hyperventilera. tog ett bra tag att lugna ner sig, sjuksköterkorna var iaf väldigt snälla (fast då var dom dumma i huvudet som tyckte att jag skulle ta nässpray när jag inte kunde andas. ) Vid just den här tidpunken kändes fem veckor med fixarade käkar en evighet, och om jag skulle kunnat så skulle jag ha gett upp. men det var ju lite sent att ändra sig.
Men tillslut kom endå morgonen. Dom lovade att jag kankse skulle få komma hem då, alltså onsdagen och jag hoppades verklgien att jag skulle få det, ville inte vara kvar en minut till på det där hemska stället! kl 11 fick jag åka ner till käkcentrum och träffa carina, min kirurg. hon spolade rent och sa att jag fick åka hem. blev så glad. ringde pappa direkt och en timme senare fick jag lämna sös. tack gode gud.
Det var så skönt att komma hem, fortfarande var det jobbigt och så, men jag var iallafall hemma!
Fortsätter skriva mer sen, om återbesöken och illamående och om mina älskade soppor!
en vecka senare
okej, nu har det gått en vecka sen operationen. fy fan vilken jävla vecka. men jag har tgit det dag för dag och timme för timme och det har ju funkat rätt bra. Hemska dagar på sjukhus, sömnlösa nätter, slangar i näsan osv har det tagit.
så här var det, måste skriva för annars kankse jag inte kommer ihåg.
Måndag
Vaknade kvart i 5 på måndagen och drack lite äppeljucie (fick inte dricka något efter klockan 5 på morgonen och hade fastat sen kl 00.00). Sen hoppade jag in dushen och tvättade håret osv som man skulle, gjorde mig iordning (väska packad dagen innan) coh sne var det bara att ge sig iväg till Södersjukhuset.
När vi kom dit så åkte i upp till avdelning 36, fick sitta och vänta där ett tag och sen kom sjuksköterskan och jag fick gå in i ett rum och ta blodprov. sen fick jag gå på toaletten och sedan byta om till operationskläder och krypa ner i sängen. Sjuksköterskan skjutsade ner mig till käkcentrum/operationssalen, vilket kändes jätte larvigt med tanke på att jag kunde ju gå själv.. men man måste ju vara helt bakeriefri så jag fick tydligen inte nudda golvet eller ngt sådant.
Nere på käkcentrum så stoppade dom saker i näsan som skulle fria luftvägarna och göra det lättare att andas. Fick en kanyl i handen. Sen flätade dom mitt hår och jag fick sätta på mig en mössa, och sen var det inte mkt annat att göra än att hoppa över på operationsbordet. Konstgit att dom inte ens frågade om jag ville ha lugnande medel! inte för jag behövde det, men det skulle ju känts skönt att haft!
På operationsbordet kollade dom blodtryck, och sen fick jag ett medel som "du kommer känna dig lite snurrig av", vadå snurrig tänkte jag och ögonblicket senare så var det om jag var på ett gungande hav! sen sprutade dom i sömnmedlet och jag fick räkna baklänges från 10.
Det första jag minns efter nedräkningen var när dom väckte mig ur narkosen. Det enda jag kommer ihåg var att jag kollade på den gröna klockan och att den visade på kvart över 2. typiskt mig, tillcohmed när jag knapt vet vad som är uppochner så ska jag ha en sån jävla koll på allt.
När jag vaknar upp nästa gågn är jag på uppvaket, mitt emot skåp 1001 och 1002 för att var exakt. mamma är där och sjuksköterskor och dom undrar hur mkt ont jag har på en skala mellan 1-10, tror att jag sa typ 7 och då fick jag morfin. några minuter sernare fick ajg frågan igen och då svarade jag 5. fick mer morfin. samma fråga, svar 3. mer morfin. tillslut kännde jag hur benen svajade skönt och då somnade jag. vaknade 1,5 timmar senare, fick mer morfin, somnade. Det som var jobbigast var inte att jag hade ont, det fick jag ju morfin mot, utan det jobbigaste var att jag hade slangar i näsan och att jag var "slemmig" i halsen så jag kunde knappt andas kändes det som. Vid den här tiden kunde jag inte prata, var aldeless för svullen och trött, så jag hade ett block som jag skrev i. saker som jag skrev var bla. "slempropp i halsen kan inte andas" och "jag är rädd att jag ska kvävas av mitt eget slem och jag somnar". en hemsk natt, jag sov inte så bra, var torr i munnen, snorig osv.
På uppvaket var jag över natten och sen på tidagen fick jag komma upp på andelningen.
Skriver om resten av sjukhusvistelsen senare! ciao!
så här var det, måste skriva för annars kankse jag inte kommer ihåg.
Måndag
Vaknade kvart i 5 på måndagen och drack lite äppeljucie (fick inte dricka något efter klockan 5 på morgonen och hade fastat sen kl 00.00). Sen hoppade jag in dushen och tvättade håret osv som man skulle, gjorde mig iordning (väska packad dagen innan) coh sne var det bara att ge sig iväg till Södersjukhuset.
När vi kom dit så åkte i upp till avdelning 36, fick sitta och vänta där ett tag och sen kom sjuksköterskan och jag fick gå in i ett rum och ta blodprov. sen fick jag gå på toaletten och sedan byta om till operationskläder och krypa ner i sängen. Sjuksköterskan skjutsade ner mig till käkcentrum/operationssalen, vilket kändes jätte larvigt med tanke på att jag kunde ju gå själv.. men man måste ju vara helt bakeriefri så jag fick tydligen inte nudda golvet eller ngt sådant.
Nere på käkcentrum så stoppade dom saker i näsan som skulle fria luftvägarna och göra det lättare att andas. Fick en kanyl i handen. Sen flätade dom mitt hår och jag fick sätta på mig en mössa, och sen var det inte mkt annat att göra än att hoppa över på operationsbordet. Konstgit att dom inte ens frågade om jag ville ha lugnande medel! inte för jag behövde det, men det skulle ju känts skönt att haft!
På operationsbordet kollade dom blodtryck, och sen fick jag ett medel som "du kommer känna dig lite snurrig av", vadå snurrig tänkte jag och ögonblicket senare så var det om jag var på ett gungande hav! sen sprutade dom i sömnmedlet och jag fick räkna baklänges från 10.
Det första jag minns efter nedräkningen var när dom väckte mig ur narkosen. Det enda jag kommer ihåg var att jag kollade på den gröna klockan och att den visade på kvart över 2. typiskt mig, tillcohmed när jag knapt vet vad som är uppochner så ska jag ha en sån jävla koll på allt.
När jag vaknar upp nästa gågn är jag på uppvaket, mitt emot skåp 1001 och 1002 för att var exakt. mamma är där och sjuksköterskor och dom undrar hur mkt ont jag har på en skala mellan 1-10, tror att jag sa typ 7 och då fick jag morfin. några minuter sernare fick ajg frågan igen och då svarade jag 5. fick mer morfin. samma fråga, svar 3. mer morfin. tillslut kännde jag hur benen svajade skönt och då somnade jag. vaknade 1,5 timmar senare, fick mer morfin, somnade. Det som var jobbigast var inte att jag hade ont, det fick jag ju morfin mot, utan det jobbigaste var att jag hade slangar i näsan och att jag var "slemmig" i halsen så jag kunde knappt andas kändes det som. Vid den här tiden kunde jag inte prata, var aldeless för svullen och trött, så jag hade ett block som jag skrev i. saker som jag skrev var bla. "slempropp i halsen kan inte andas" och "jag är rädd att jag ska kvävas av mitt eget slem och jag somnar". en hemsk natt, jag sov inte så bra, var torr i munnen, snorig osv.
På uppvaket var jag över natten och sen på tidagen fick jag komma upp på andelningen.
Skriver om resten av sjukhusvistelsen senare! ciao!
nu kör vi!
Imorgon är min operation som jag har väntat så länge på. Är sjukt nervös, tror inte riktigt att någon kan förstå hur det känns... just nu är jag hundra procent fokuserad på just det här, nu och imorgon och den kommande månaden. inte bara att dom ska såga upp min käke, utan hur kommer det bli? kommer det göra ont? hur kommer det kännas att vakna upp med ihopsatta käkar? men det här kommer bli bra. alla jag har hört om har blivit nöjda. inte för att det är någon garanti för att jag kommer bli det,men det känns i alla fall lite bättre när jag tänker så.
Och jag som brukar ha svårt att lita på folk, lägger allt i händerna på kirurgerna! Det är vågat tycker jag haha, men å andra sidan så har jag hört att den ena av kirurgerna ska vara den bästa käkkirurgen i hela Sverige, och den andra är väldigt noggrann har jag förstått efter alla extra timmar på Sös.
Det här är det största beslutet jag har tagit i mitt liv, eftersom det inte var en akut oeration på liv och död så har det varit extra svårt. Underbettet har varit mitt största komplex, trots att människor brukar säga att det knappt syns så känns det somom alla fukos ligger där. när man pratar känns det som om allas blickar dras mot ens mun. usch. men jag har ändå lärt mig att leva med det på något sätt och bryr mig inte lika mycket som jag brukade. Men jag tänker ändå på det, flera gånger varje dag. Sen det där med att inte kunna bita av, känns som om man trycker i sig maten istället för att äta. kladdigt och äckligt blir det. det är det som kommer bli alldra skönast, jag kommer kunna bita av och tugga! tillochmed tacos!!!!!
Imorgon vid den här tiden kommer jag alltså inte längre ha kvar mitt underbett, utan kommer ha ett normalt bett. Dock ihopfixerade, med hål längst fram så jag kan stoppa in ett sugrör!
Nej nu kör vi, kommer aldrig vara så förberedd som jag är nu! I'll keep you update.. kommer antagligen hem onsdag, eller torsdag... vem vet.. hoppas på det bästa nu. Byebye underbett. puss
Och jag som brukar ha svårt att lita på folk, lägger allt i händerna på kirurgerna! Det är vågat tycker jag haha, men å andra sidan så har jag hört att den ena av kirurgerna ska vara den bästa käkkirurgen i hela Sverige, och den andra är väldigt noggrann har jag förstått efter alla extra timmar på Sös.
Det här är det största beslutet jag har tagit i mitt liv, eftersom det inte var en akut oeration på liv och död så har det varit extra svårt. Underbettet har varit mitt största komplex, trots att människor brukar säga att det knappt syns så känns det somom alla fukos ligger där. när man pratar känns det som om allas blickar dras mot ens mun. usch. men jag har ändå lärt mig att leva med det på något sätt och bryr mig inte lika mycket som jag brukade. Men jag tänker ändå på det, flera gånger varje dag. Sen det där med att inte kunna bita av, känns som om man trycker i sig maten istället för att äta. kladdigt och äckligt blir det. det är det som kommer bli alldra skönast, jag kommer kunna bita av och tugga! tillochmed tacos!!!!!
Imorgon vid den här tiden kommer jag alltså inte längre ha kvar mitt underbett, utan kommer ha ett normalt bett. Dock ihopfixerade, med hål längst fram så jag kan stoppa in ett sugrör!
Nej nu kör vi, kommer aldrig vara så förberedd som jag är nu! I'll keep you update.. kommer antagligen hem onsdag, eller torsdag... vem vet.. hoppas på det bästa nu. Byebye underbett. puss
ta en överdos, skära upp handlederna och hänga mig
hemma från steg igen, fy fan vad bra det var! träffade rakt i hjärtat. i väntan på wilson var jättebra, spelad av david och håkan. kryptiskt och ett öppet slut. men måste säga att 4.48 var bäst ändå. handlar om en deprimerad kvinna, kanske en lite av en självbiografi eller vad det heter, Sarah kanes skrev klart pjäsen några dagar innan hon begick självmord. inte logisk men jätte bra. fem stjärnor. fem plus i kanten, fem av fem tosters.
såg fadermordet i tisdags. lilla söta syster var bäst. såklart.
imorgon är det alltså sista skoldagen för året för moi. och nu är jag så trött att jag snart somnar med datorn i famnen (har hänt!!!). natti natti
såg fadermordet i tisdags. lilla söta syster var bäst. såklart.
imorgon är det alltså sista skoldagen för året för moi. och nu är jag så trött att jag snart somnar med datorn i famnen (har hänt!!!). natti natti
steg
nu ska jag till stockholms estetiska gymnasium och kolla på teatertreornas föreställningar. då kan vad som helst hända..! kankse blire en cheesburgers på donken innan, men bara för att min läkare har ordinerat det till mig. På riktigt! "Ät mkt mat som du gilla nu" sa min kirurg :) fast hon på 36:an sa iofs att jag skulle äta nyttig mat....
herregud 4 dagar kvar till min operation... kommer antagligen sitta som ett fån här inne och skriva 15 inlägg om dagen efter det....eller nått
men först STEG, ciao!
herregud 4 dagar kvar till min operation... kommer antagligen sitta som ett fån här inne och skriva 15 inlägg om dagen efter det....eller nått
men först STEG, ciao!
det var det
Ja hej och välkomna till min blogg då. skapade den här bloggen för att jag har lite tråkigt då och då. ja och för att jag måste tänka på mina fans, förstås. skulle bara kolla om dvd.blogg.se fanns och det gjorde den tydligen.. kan man inte kolla om namnet är färdigt innan man accepterar! nu fick jag en en blogg ofrivilligt på halsen.. känns lite som om jag har fött ett oönskat barn, men som jag sakta kommer lära mig älska... en film med modernt budskap? nått för blondinbella. eller kissie kankse.eller... eller så kankse man bara ska sluta läsa om andras liv och skaffa sig ett eget?
DVD var det iaf. Det Var Det för dig som inte har alla hönor inne.
Idag satt jag på bussen ( bussåkande hör till en av mina många passioner) och tänkte vad jag skulle svara om någon frågade varför tjejer har smink. svaret blev att man känner sig säkrare med smink, men om man skulle säga det så låter man ju verkligen löjlig, så om man skulle dra en liknelse till det så kan man tänka sig att man är på en djurpark och att det då skule kännas rätt säkert om det fanns ett galler mellan dig och tigrarna (som inte har fått mat på typ tre dagra (!) så att du slapp bli middag. eller om du var tvungen att byta en glödlampa som satt i ett tak typ 5 meter upp, och du hade en vinglig stege, då känner mna ju sig mer säker om det stod en kompis och höll i stegen eller om man hade en säkerhetslina på sig. Fast sen insåg jag hur dåliga liknelserna var... då kan man ju lika gärna säga som det är, att om jag inte har smink ser det ut som jag inte sovit på 5 nätter och att mitt ansikte friterades samtidigt som pommesen igår.
DVD var det iaf. Det Var Det för dig som inte har alla hönor inne.
Idag satt jag på bussen ( bussåkande hör till en av mina många passioner) och tänkte vad jag skulle svara om någon frågade varför tjejer har smink. svaret blev att man känner sig säkrare med smink, men om man skulle säga det så låter man ju verkligen löjlig, så om man skulle dra en liknelse till det så kan man tänka sig att man är på en djurpark och att det då skule kännas rätt säkert om det fanns ett galler mellan dig och tigrarna (som inte har fått mat på typ tre dagra (!) så att du slapp bli middag. eller om du var tvungen att byta en glödlampa som satt i ett tak typ 5 meter upp, och du hade en vinglig stege, då känner mna ju sig mer säker om det stod en kompis och höll i stegen eller om man hade en säkerhetslina på sig. Fast sen insåg jag hur dåliga liknelserna var... då kan man ju lika gärna säga som det är, att om jag inte har smink ser det ut som jag inte sovit på 5 nätter och att mitt ansikte friterades samtidigt som pommesen igår.
